Under den varma delen av året är huggormsbett vanligt hos hund. De flesta fall av huggormsbett sker vanligtvis mellan april och november. Vanligast är att hundar blir bitna i ansiktsregionen eller frambenen. Generellt är påverkan hos de hundar som blivit bitna i ett ben kraftigare och allvarligare jämfört med dem som fått bett i nosen.

När huggormen hugger, injiceras ofta samtidigt gift. Reaktionen efter huggormsbett varierar kraftigt beroende på mängd injicerat gift. Ibland injiceras inget gift alls, vid andra tillfällen injiceras en större mängd. Huggormsgiftet ger i huvudsak muskelsönderfall och koagulationsstörning (störning i blodets levringsförmåga).

Bettet kan visa sig i huden som två små hål eller prickar bredvid varandra. Om bettet medför en giftinjektion uppstår en kraftig och ofta blåröd svullnad runt bettet som kan sprida sig längs den drabbade kroppsdelen.
De flesta ormbitna hundar blir kraftigt påverkade av ett ormbett. Huggormsgift kan ge mycket allvarliga skador. I lindriga fall blir hunden svullen endast på platsen för bettet med lokal smärta som följd. I medelsvåra fall uppstår skador på kroppens organ. I allvarligare fall får hunden koagulationsrubbningar, kraftiga lever- och njurskador samt störningar i hjärtats funktion. Blodkropparna faller sönder med allvarlig blodbrist som följd. Trots behandling överlever inte alla hundar ett ormbett.

Symtom
Efter ett allvarligt huggormsbett uppstår en kraftigt ömmande svullnad som ökar i storlek timme för timme och svår smärta följer upp till ett par dagar. Oftast blir hunden trött inom en timme efter bettet.
Symtom kan vara akut hälta och smärta. Det är ytterst sällsynt att en hund svullnar igen i andningsvägarna och får akuta problem med att andas. Giftet kan orsaka blodkärlsskador, blodtrycksfall, yrsel, slöhet, hjärtrubbningar och medvetslöshet. Hunden kan drabbas av chock.

Vad kan man göra själv?
Hunden bör vara stilla och vila eftersom giftspridningen påskyndas vid muskulär aktivitet. En liten hund kan bäras från platsen och, om möjlighet finns, bör även en stor hund avstå från att gå. Bettet skall inte sugas eller kylas och blodcirkulationen ska inte bindas av.
Kortison ges inte längre rutinmässigt som behandling av ormbett. Vid mycket lång resväg (fjäll och skärgård) kan dock kortison ges för att minska smärta. Fördelen är eventuellt en något smärtlindrad resa för hunden, nackdelen är att hundens rörlighet kan öka. Kortison är ingen enskild behandling av huggormsbett utan veterinär skall alltid uppsökas utan fördröjning.

När bör veterinär uppsökas?
Hunden bör alltid undersökas av veterinär så snart det är möjligt efter ett ormbett.

Diagnos
Normalt ställs diagnos genom att bettmärken observeras tillsammans med en markant svullnad och smärta. Ofta har djurägaren själv sett händelsen.

Behandling hos veterinär
Om hundens allmäntillstånd är påverkat och hunden har en kraftig svullnad krävs ofta inskrivning. Behandlingen syftar till att hålla hunden i stillhet, upprätthålla cirkulation, blodtryck och att dämpa smärta. Allvarlig chock behandlas vanligen med blod eller plasma för att öka den cirkulerande blodvolymen.
Eftersom svullnaden efter ett huggormsbett kan göra mycket ont behandlas vanligtvis smärtan med ett smärtlindrande preparat. Intensivbehandling kan ibland omfatta ormserum som motgift. Ett flertal blodprov tas för att kontrollera hundens blodstatus och för att kontrollera blodets koagulationsförmåga. Antibiotika är mycket sällan indicerat vid ormbett.

Eftervård
Tiden för tillfrisknandet efter ett ormbett varierar mellan dagar och månader. De två första veckorna efter ett ormbett bör hunden undvika motion och träning. Vanligtvis rekommenderas ett återbesök efter en till två veckor. Då utför veterinären en ny undersökning, ofta även med ett uppföljande blodprov. Det kan uppkomma sena komplikationer i form av rytmstörningar på hjärtat eller påverkan på inre organ som njurar och lever.

Huggormen (Vipera berus)
Huggormen är den enda vilt förekommande giftormen i Skandinavien. Ormens gift innehåller en blandning av enzymer som ger skada runt bettet och som löser upp blodkropparna. När en huggorm biter så anpassar den mängden gift efter omständigheterna. En tredjedel av ormbetten är defensiva, dvs. torra bett utan giftöverföring. Hur allvarlig följden blir beror på faktorer såsom bettlokalisation, djurets kroppsvikt, ålder samt ormens storlek och giftmängd.

Huggormen är ofta drygt en halv meter lång där honan är större än hanen. Bottenfärgen är grå, brun eller rödbrun och ljusare än mönstret. De flesta huggormar har ett brett platt huvud, vertikalställd pupill och tydligt markerat mörkt sicksackband längs ryggen. Bandet på ryggen kan vara rakt, uppbrutet i fristående trekantiga fläckar, men också vara svagt utvecklat eller saknas helt. Ormen kan vara helt svart och kan då vara svår att skilja från en svart snok.

Ormar är växelvarma och deras ämnesomsättning regleras av omgivningens temperatur. Vintertid ligger ormen i dvala på frostfri plats. Huggormarna lämnar vinterboningen i mars-april. Den första månaden efter vintervilan ligger den mest i solen för att förbereda sig för skinnömsning och parningstid. Först därefter påbörjas jakten på föda. Huggormar äter främst sork och grodor och dras därför till platser där sådana djur finns såsom åkermark och diken.

Huggormen har giftkörtlar som mynnar via smala gångar i två ihåliga huggtänder i överkäken. Giftet innehåller flera komponenter, dels nervgift som förlamar bytet och dels olika enzymer som underlättar nedbrytningen av bytet. Giftet används när ormen jagar. I försvarsläge försöker ibland ormen att skrämmas genom att resa sig och väsa. I andra hand hugger den med tänderna utan att tömma gift. Normalt injicerar huggormen gift då den är svårt trängd eller blir trampad på och inget annat hjälper. Giftets styrka varierar med ormens ålder och storlek. Mängden gift påverkas av när ormen senast tömde giftkörtlarna.

Ormar trivs på varma hällar, i högt gräs, i lövhögar, i öppna komposter, under uthus och i husgrunder. En tomt med kortklippt gräsmatta och utan skrymslen och kryphål gör din trädgård otrivsam och mindre intressant för orm. Alla svenska ormar är fridlysta.